enkoppkaffetilltack

Jag trodd ärligt talat att jag var hårdare än jag i själva verket är. Trots att Jag lämnat dotter (hemma alltså, med maken) varje dag sedan december då jag på allvar började jobba igen, och trots att jag vet att hon kommer finna sig tillrätta med en gång bland barn och pedagoger kände jag den där klumpen röra sig upp och ner i halsen och ögonen nästan svämma över när vi var på infomöte på förskolan igår.

Jag trodde i min enfald att jag skulle vara okej med att lämna dottern där, på den nybyggda fina förskolan med alla sina temarum och välorganiserade pedagogik. Logiken säger självfallet att det kommer gå bra men helst av allt vill jag bli hemmamamma istället. Fast det stämmer ju inte heller när jag tänker efter, jag skulle bli vansinnig och känna att mitt intellekt förminskade och till slut inte skulle finnas alls. Jag njöt ju av att komma tillbaka till arbetslivet igen efter sjukskrivning och föräldraledighet.

Så det är väl bara att bita ihop och inse att jag inte kan hindra dottern från att gå från bebis till stor förskoletjej, klumpen får väl lösa sig med tiden...