enkoppkaffetilltack

Vilken natt, vilken morgon... Dottern verkar tro att sova och karatematch är samma sak, så trots att jag ju faktiskt lägger mig i tid så är jag helt slut på morgonen. Och så vaknade maken med migrän, så jag fick stressad paniklämna dottern, storgråtandes, och sedan rusa hem igen för att ta bilen till stationen, hittills en halvtimma sen (nu rullar mitt ordinarie tåg in på centralen och jag står på perrongen i Tullinge). Dottern har för övrigt blivit anglosaxifierad och kallar mig numera för "maaamie", underligt, men bra uttal för att vara 20 månader gammal... Kan även konstatera att 20 minuter senare till infartsparkeringen kan innebära ingen parkering men lyckades knipa en av de sista. När jag vanligtvis parkerar är den nästan tom. Nu ska jag läsa Metro och pusta ut...