Karaktär eller sjukdom?
Jag blir så arg, ledsen och besviken på människor som inte förstår att missbruk går ut över långt fler än den som har den problematiken.
Om man ska prata om detta som ett karaktärsproblem så borde väl ett underhåll av missbruket från anhörigas sida räknas som ett hån mot den missbrukande personen, att denne inte kan stå emot när det erbjuds.
Om vi istället kallar det för sjukdom så är det ännu värre, vad de anhöriga gör. De tippar en tillfälligt frisk person över kanten, så denne fallet tillbaka i gamla mönster och sjukdomen bryter ut snabbare än någon hinner blinka.
Men det här ser de inte, de har aldrig sett det. De har blundat för det som varit uppenbart för alla andra i många många år. Och de behöver heller inte ta reda på eländet som följer i missbrukets spår, hur närstående får lida, och hur de alltid gjort det. I skuggan av missbruket.
Det borde vara lika kriminellt att förse en omdömeslös alkoholist med alkohol som att langa cigaretter till ungdomar.
Men det värsta är väl att det är FULT att prata om den här problematiken. Istället ska det sopas under mattan och ses som en kul grej att någon alltid dricker för mycket, och ändå vill ha mer, i dagar och veckor efter att alkoholisten i den tillfälligt friska personen väckts till liv.
Jag tror vi måste vara öppna. Möta frågorna istället för att undvika dem. I mitt arbete skäms jag aldrig för att fråga och privat kokar jag av ilska när det återigen går utför, på bekostnad av personer som aldrig bett om det här, som står i beroende av den som missbrukar.
Om vi ser alkoholism som en sjukdom får vi inte döma, men heller inte stjälpa, istället stötta, stötta, stötta de som står nära och den med beroendet. Och inte ställa flaskan på bordet, bara för att det är fest.
