enkoppkaffetilltack

Hoppade svettisen och sitter istället och ser på Röjar-Ralf, igen. Banditen väckte mig runt halv sju, och när jag annat henne och lyckats somna om hör jag Ingrid gråta, Mikael klev upp och tog henne på toaletten där hon kräktes. Så vi får nog ha en hemmadag idag och det är nog inte så troligt att vi kommer iväg till Skansen heller.
En stackars liten kräkis ❤

Vi avslutar februari som månaden började, med sjuka barn. Ingrid hade närmare 40 graders feber igår, idag är hon betydligt piggare men det fick bli en hemmadag. Lite Röjar-Ralf på stora tv:n, en gosig filt som räcker till oss alla tre och en kopp kaffe till mig (som sovit alldeles för lite, och vid 07 kom Ingrid in och tyckte jag skulle kliva upp).Klart banditen är trött, hon har ju röjt halva natten!

Imorse bad jag personalen på förskolan ringa om Ingrid blev sämre under dagen, eftersom hon klagat på ont i magen. När jag kom dit för hämtning låg hon i kuddhörnan och sov, och var rätt blek om nosen. Väl hemma trampade jag henne, 39 grader. Så imorgon tar vi en hemmadag, hoppas bara hon är frisk till på söndag då vi tänkt gå på Skansen! Lagom att hon blir sjuk nu när den lilla banditen tillfrisknat, de löser av varandra med sina bacillurer...

Jag trodde att träningsvärken skulle vara skoningslös idag men det var faktiskt inte så illa! Någon som verkar vara lite mer slagen är Märtisen, som sovit större delen av dagen, förutom ungefär två timmar som hon ägnade åt att suga på ett brio-tåg, skratta åt sin mamma och amma (idag duger jag, minsann!). Hon höll oss vakna inatt genom att ligga och skratta åt sin smurf, och vi kunde inte göra något än att skratta vi med. Knasiga lilla unge!

Den lilla banditen är fortfarande förkyld, rejält snorig och hostig, kanske lite febrig under natten eller så var hon varm för att hon skrek så mycket. Magen krånglade. Och inget hjälpte förutom att få sitta tätt tätt mot mamma och se på sit coms från ungefär klockan tre inatt tills dess Barnkanalen började sina sändningar, för då bytte vi och såg på det istället. En inte alltför skön natt med andra ord. Ändå började den bra, hon sov i egen säng de första 6-7 timmarna åtminstone, så vi är på god väg att återerövra sängen, det är trots allt inte så stor skillnad på sovkvalitén överlag mellan en vaknatt eller en "sova på 30 cm utan kudde-natt".

Vad jag gör vaken nu? Försöker få mammagrisen Märta att sova utan att vara klistrad mot mig... Jag skulle verkligen uppskatta ett toabesök, men då kommer hon skrika och väcka alla andra. Det här är väl en fas det med men jag måste få sova väldigt snart, orkar inte med så många nätter till av avbruten sömn och sitta uppe i mörkret i timmar innan jag till slut lyckas få henne trygg med att ligga ner själv istället för i min famn (och då ligger jag ändå hud mot hud bredvid i sängen). Känner mig ofokuserad och har börjat få ett härligt massivt munsår. Jag och mamma skidade till stora vägen och en liten bit till innan vi vände hemåt igen, väldigt kort tur på väldigt halkiga skidor. Fästvalla ett måste om vi tar oss ut imorgon också!
Gosetrynet, älskade skitungen! 

Varm brasa, hälften av barnen sover och imorgon blir det skidåkning! Vi kom upp till stugan rätt sent, men idag har jag inte bara varit hemma, lunchade med en gammal kompis och sedan tog jag en promenad i det fina vintervädret. Trevligt och skönt!

Det har varit en rätt lugn lördag, var ute på förmiddagen med pappa, Märta (som fick sitta i babyskyddet, påbylsad och under en filt, så hon var varmast av oss alla när vi gick in igen efter en timme) och Ingrid, åkte lite snowracer, men det var lite för mycket fluffig snö så den sjönk bara genom. Åkte en liten tur bakom garaget men vi får nog försöka hitta någon bättre backe, där snön packats samman lite.
Ingrid samlade pinnar till en brasa...

...och testade nya skidorna, men de behöver justeras lite innan de sitter riktigt bra.
Vi hade ju lovat att hjälpa till med snön, så Ingrid drog sitt strå till stacken och körde lite snöslunga med morfar!

När vi åkte till Lit sken solen, men när vi kom fram var det grått och snöade. Så var tiden kommen för det sista avskedet, begravningen. Det var en fin ljus ceremoni, där mormors värme och omtanke om alla var centralt. Jag grät mig genom det hela, med Märta i knät. Kan fortfarande inte riktigt ändå ta in att hon inte finns längre, så många gånger de senaste veckorna har jag varit på väg att ta upp telefonen för att en sekund senare komma på att det inte går. Hon finns inte längre, det gör ont, och det kommer att göra ont länge till. Jag känner en enorm saknad, hela hela tiden.

Jag har hittills i år tränat mer än vad jag gjorde på hela sista året jag senast hade gymkort. Det är ju bara SÅ mycket roligare med pass än styrketräna, och dessutom har jag ju sällskap nu av granntjejerna. En extra bonus är ju att det tar ca fem minuter att ta sig till passet på onsdagar, till fots!

När sötsuget bankar på dörren (ja jag hade ingen som helst karaktär i helgen, har ohejdat ätit tårta, kex till osten, potatis och annat "förbjudet"), och man vet om att det finns en burk kvarglömd knäck från julens frosseri i kylen... Då är det bra att ha en bit brie, och göra en stor kopp snabbkaffe med grädde. Fungerar oerhört bra för att mota bort det värsta suget. 

Nu när den stora börjar bli lite bättre, ingen feber på morgonen och mycket bättre i hostan, så började den lilla kännas febrig under natten. Nu på morgonen hade hon över 38 grader men  är sitt vanliga babbliga, glada jag, och äter som hon brukar. Så jag är väl inte jätteorolig men hoppas att hon är frisk (eller åtminstone inte påtagligt sjuk) när vi ska åka tåg på torsdag.

Jag, JAG, tjejen med noll taktsinne, har alltså ikväll varit på zumba! Hängde med förvånansvärt bra i många rörelser även om just det där med att kunna skaka på höfter och rumpa inte riktigt finns genetiskt kodat hos mig...

Idag är det tänkt att jag ska fixa det sista här hemma, men har fortfarande en sjukling att ta hand om och skrikbebis. Dessutom är jag fruktansvärt trött, precis när vi skulle släcka ner igår kväll började Ingrid hosta otäckt och grät, Mikael fick hjälpa henne ner ur sängen efter att jag klättrat upp och konstaterat att hon var brännhet och troligen hade krupp. Stackars liten, hon fick knappt luft. Tog ut henne en stund för friskluft, hon invirad i en filt och jag i täckbyxor och jacka, men tyckte inte det hjälpte vidare bra. Som "tur" är så har hon ju fått sån här skällande hosta förut, och då fick vi medicin utskrivet, efter en hel del trugande fick hon i sig den och Alvedon. Vi satt sedan i soffan och läste saga tills dess febern gått ner, och efter det kunde hon sova hela natten.

Vaknade till en hostande nästan 4-åring, så för att inte riskera att hon är dunderförkyld i helgen då farmor och farfar kommer tog vi oss en lat dag hemma. Ska fortsätta med städningen, byta lite sängkläder och vika tvätt, och i eftermiddag när maken kommit hem åker jag nog iväg med lite saker till återvinningen.

Den där låten med Bo Kaspers, den är så bra. Och hon är så söt, även när hon inte sover, men då är det lite tyst och lugnt åtminstone! Märta fick följa med om på Ingrids avdelning på förskolan idag, men vi kunde inte stanna så länge, för hon "pratade" så att de andra barnen började hålla för öronen... Röstresurserna är det inget fel på!
Jag har en del att göra, påbörjade röjningen i förmiddags... Har barnet för mycket saker eller för dålig rutin på att plocka undan? Kanske en kombination av båda sakerna.

Idag var det stor skidpremiär! Vi tog bilen till Lida (dit resten av alla vinterentusiaster söder om söder också åkt) och körde deras uppspårade slinga på 800 meter, ett varv. Inte mycket till träning men det viktigaste var att Ingrid fick åka, och så duktig hon var och kämpade sig fram, trots många fall. Jag hade Märta på ryggen i selen, kändes som en varm gosig ryggsäck, inga problem alls balansmässigt. 

Mitt i allt som är roligt, som middagen igår, känner jag en sådan sorg och saknad efter mormor. Hon gick bort förra veckan och redan känns det som så länge sedan, kanske för att det var på julafton vi hade vårt sista längre samtal. Det var ett rörigt och sluddrigt samtal, om jag hade fått göra om det hade jag berättat hur mycket hon betydde för mig, för oss alla. Hur mycket jag skulle sakna henne den dag hon inte längre skulle finnas med oss. Men istället pratade vi om maten, om kakorna, om vilka som var där och firade jul, helt vanliga saker utan egentlig substans. Att det sedan gick så snabbt att jag inte hann prata med henne något mer. Är innerligt glad att jag bokade den där resan och hann sitta vid hennes sida den där sista kvällen, men mest av allt önskar jag att inget hade hänt och att jag fortfarande skulle kunna lyfta luren och ringa henne, bara för att småprata lite.

Efter gårdagens vaccinationsspruta är Märta lite slagen, men det går nog över. Under tiden gosar vi framför tv:n, tills det är dags att hämta Ingrid om en timme.