enkoppkaffetilltack

Min man är den försmådda hemmafrun. Jag önskar att jag/vi hade råd att jobba mindre men verkligheten är en annan. Är det så här det känns att vara man, alltid vara sist från jobbet och hela tiden ha ett gnagande dåligt samvete över att tiden aldrig räcker till för familjen? Kanske inte bara gäller män förvisso men i regel är de oftast huvudförsörjare. När maken surt påpekar att jag är sen hem igen blir jag bara ledsen, han är arg på mig för något jag inte kan påverka. I nästa liv får jag väl skaffa mig ett jobb med generösa flextider... Suck.