Den där sorgen
Mitt i allt som är roligt, som middagen igår, känner jag en sådan sorg och saknad efter mormor. Hon gick bort förra veckan och redan känns det som så länge sedan, kanske för att det var på julafton vi hade vårt sista längre samtal. Det var ett rörigt och sluddrigt samtal, om jag hade fått göra om det hade jag berättat hur mycket hon betydde för mig, för oss alla. Hur mycket jag skulle sakna henne den dag hon inte längre skulle finnas med oss. Men istället pratade vi om maten, om kakorna, om vilka som var där och firade jul, helt vanliga saker utan egentlig substans. Att det sedan gick så snabbt att jag inte hann prata med henne något mer. Är innerligt glad att jag bokade den där resan och hann sitta vid hennes sida den där sista kvällen, men mest av allt önskar jag att inget hade hänt och att jag fortfarande skulle kunna lyfta luren och ringa henne, bara för att småprata lite.
Jag ska sova nu. Skjutsade hem två av tjejerna inatt och kom inte i säng förrän runt klockan tre, väcktes sedan av att Ingrid fått för sig att det är en bra idé att klättra på sin mamma. Och sedan började Märta tjoa. Vad kan jag ha skrapat ihop, fyra timmars sömn kanske?
Somnade till "Röjar-Ralf" efter middagen... Hoppas på lättare sinne och inte för kallt imorgon, i sådana fall tar vi en familjepremiärtur på skidor, jag och maken med våra nya utrustningar och Ingrid med säsongsnya skidstavar (de gamla har vi lagt på något riktigt bra ställe, som vi länge längre minns!) och Märta får väl åka sele eller pulka.
Nu börjar det kännas som vinter på riktigt, hoppas inte allt smälter bort utan får ligga kvar till slutet av mars åtminstone...
Kommentarer
Trackback
